Tjusningen med återanvändningens begränsning

Posted on Updated on

Jag vill slå ett slag för återanvändning. Själv har jag alltid varit intresserad av gamla saker. Jag har ärvt detta hamsterbeteende från min far och mor. Här slängs inget i onödan. Vardagsrummet består förutom av några ramar och någon lampa av så kallade vintagemöbler från 50-talet (och låt oss inte glömma en ur-urgammal stereo från 90-talet!). Ett intresse som sparat mig åtskilliga 1000-lappar jämfört att köpa nya soffor, soffbord och dyra vaser. Jag känner mig både miljömedveten och hipp när jag vandrar i mitt vardagsrum. Kanske också kvalitetsmedveten.

Men vänta nu.

Det ligger ju en gammal bärbar hårddiskMP3-spelare från år 2000 där – kopplad till stereon. Inte så vintage. Bara ohippt och omodernt.  Men funktionellt. Här slängs inget i onödan.

All musik på MP3-spelaren är anpassad för vardagsrummet – socialt umgänge, avslappning, samtal, kaffe, malt. Nat King Cole-easy-listening. Väl utvalda danshits från flydda årtionden som borde passa mina medelåldersvänners lurviga dansben om andan faller på. Lite nästan numera hipp bossa-retro, och några klassiker-plattor till kaffet. En gammal pryl, som ingen – ingen – med självbevarelsedrift skulle släpa på när man åker tunnelbana eller är mobil på annat sätt, har får nytt liv.

Likadant i köket. I köket är dock hårddiskspelaren fylld med musik som passar för kreativt, snabbt beslutsfattande och får mig glad (för den intresserade: rockabilly, punk, ska, reggae etc.) och passar mitt beteende i köket. Ingen easy-listening där inte. Mitt skrivbeteende mår å andra sidan bäst av repetitiv dub.

Nåväl, säger den moderna människan som är van vid all form av uppkoppling och ser CD-skivor som hemska reliker av en tid då man tvingade köpa 10 låtar fast man egentligen bara ville lyssna på den där hitten. Nåväl, säger den moderna människan som inte ser tjusningen i att en LP-skiva är organiserad efter en uttänkt ordningsföljd. Nåväl, säger man till svartvita displayer utan album(?)konvolutet.

”Nåväl, nåväl, är det inte bättre att köpa ett nytt uppkopplat system som strömmar alla dina låtar från din server – då kan du ju välja precis vilka låtar du vill, hur du vill, var du vill, när du vill. Total frihet.”

Bara några tusenkronor så kan du slänga den drygt 10åriga MP3-spelaren och minst 20-åriga och klumpiga CD-spelarstereon. Försäljningsargumenten ekar.

Tänka så synd att de inte ser tjusningen i återanvändningens begränsning tänker jag. Tjusningen i att man måste lägga ner lite mer tankemöda för att göra prylen användbar, anpassad för de situationer som är mest troliga. Tjusningen i att kunna hamna i situationen där en kompis frågar:

– ”Har du inte den senaste låten med XX?” (xx är här en begränsad form av återanvändning; inlägget ska inte bli ålderdomligt för att läsaren binder nyhet till en given tid) och man kan med förtjusning svara:

”Nej – här sitter vi i mitt vardagsrum och det är begränsat. Förtjusande begränsat.”

Inombords kan du njuta av den härliga känslan av: Detta hade du inte räknat med! Varken att du när du designade rummet för stilla stunder av rekreation skulle ha nyhetshetsande hipsters i ditt vardagsrum eller att din hippa kompis som trodde hen kommit till den tekniknördiga och musiknördiga KTH-professorn som skulle ha allt i teknik och musikväg.

Dubbelbonus, tjusningen med återanvändningens begränsning.

/Henrik Artman

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s